Att stå i kö – och överleva

Bisarra Betraktelser Nr 21

Kö i matvaruaffär

Jag befinner mig i min lokala matvarubutik.
Det är 10 m kö vid varenda kassa, och som vanligt har jag ställt mig i fel kö. Folk skall tjata om rabattkuponger, putsa betalkortet, trycka fel, leta efter sin förlorade ungdom osv.
Bakom mig står en ung man, kanske metern hög och 6-7 år. Han knuffar mig oupphörligt med kundvagnen. Han vet inte om det, men döden är mycket nära. Jag tittar argt på honom, och han ger mig en min och fingret. Jag tittar argt på mamman, och hon ser naturligtvis ingenting. Hon står med gamnacke och stirrar i sin mobil. Hon kanske ser något nytt avsnitt av ”Sons of Anarchy”.
Jag har sett dem runt om i affären. Och hört dem. Mamman har ihärdigt skällt och gapat på sin ättelägg, dragit i armar, knuffat hit och dit. Min mamma skulle ha sagt ”ett sådant stycke skall inte ha barn”.

Nåväl, ungen kör på mina ben, det är varmt, långsamt och klaustrofobiskt i kön. Jag vänder mig om, griper grabben i armen, och säger lågt:
– Slutar du inte nu, så kommer jag slita armen av dig och slå dig upprepade gånger med den blodiga ändan.
Han stirrar på mig, gör en helomvändning och knuffar till mamman. Telefonen sprätter iväg och landar på golvet några meter bort. En del lossnar, men det har ingen större betydelse, eftersom telefonen omedelbart blir överkörd av en annan kundvagn, framförd av ytterligare en ligist, som leker Grand Prix.
– Mamma, mamma! ropar min plågoande.
– Vafan gör du! Mamman rodnar, både av ilska och fnissanden hon hör från andra kunder. Hon drar barn och kundvagn ur kön, och försöker samla ihop telefonen.
– Men mamma, gubben sa att han skulle slå mig! Han sa att han skulle slita armen av mig! Bara för att jag körde på honom med vagnen!

Någon slår till mig på axeln. Jag vänder mig om med ett förbindligt leende.
– Mitt barn säger att du skrämde honom! skäller mamman. Jag vill att du betalar telefonen han förstörde!
– Moi? Skulle jag skrämt detta vackra barn? säger jag frågande, och klappar ligisten på huvudet. Han duckar och drar sig undan med en fräsning.
– Jag vill ha betalt för telefonen! gapar hon. Han blev skrämd av dig, knuffade till mig så jag tappade mobilen, alltså bör du betala en ny! Annars kommer jag polisanmäla dig, gubbe! Fattaru, eller?
– Är det så illa? Ursäkta mig, mitt namn är Esbjörn Rutgersson, säger jag. Jag är avdelningschef på socialkontoret. På familjeomsorgen, faktiskt. Och du är?
Jag tar fram en penna och anteckningsblock. Eftersom jag börjat bli glömsk, har jag alltid penna och block med mig, men just detta behöver jag ju inte nämna.
Hon backar ett steg, tystare nu. Omgivande kunder har också tystnat, och följer händelseförloppet med spänt intresse.
– Är? ekar hon.
– Ja? Ditt namn? säger jag hjälpsamt. Det brukar vara två, för- och efternamn. Kan jag få dessa, och ditt personnummer, säger jag, med något som kan vara tjänstemannarösten.
– Varför då? kraxar hon.
– Jag, och förmodligen många andra, har hört hur du behandlat din son här i affären, vilket språkbruk du använt.
Instämmande mumlanden från omgivningen.
– Vi på socialkontoret kan hjälpa dig i din mammaroll, fortsätter jag. Kanske stötta dig i en besvärlig period av livet. Det är din rättighet, vet du.
Jag håller block och penna beredda, men klappret av skor talar om för mig att de inte är nödvändiga. Jag lyfter blicken, och ser ryggen på mamman när hon hastigt försvinner mot utgången.

Hennes vagn står kvar, ett hjul snurrar med ett försiktigt gnissel. Det sticker upp en fullkornslimpa. Lite förstrött tänker jag ”fullkorn är ett hel-vete”.


Dela och gilla!

3 reaktioner till “Att stå i kö – och överleva”

  1. Tack min påsk e räddad som vanligt förgyller du dagen , skrattar så tårarna rinner ser mor o barn framför mig , Bra gjort . ha en fortsatt bra helg . Kram Kicki

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *