På med hjälmen och in i dimman!

Bisarra Betraktelser Nr 22

Person med gasmask

Jag är på en fin restaurang, något som inte är vanligt för mig. Men jag firar att jag gått upp några kilo till, och att göra det på en restaurang verkar lämpligt. Jag har kastat av mig mjukisbyxor och hängig t-shirt, och nu ser jag nästan prydlig ut. Jag har beundrat ”det vackra folket”, funderat på hur mycket detta kommer att kosta mig, och om jag kanske skulle försöka gå ned i stället. Jag har ätit utmärkt gott kött, grönsaker och druckit gott också – nej, eftersom jag inte dricker alkohol sedan flera år tillbaka, så har det blivit en alkoholfri öl.
Jag känner mig litet uppsvälld, så nu gäller det att fisa försiktigt.

Jag trodde jag hade perfekt kontroll över min slutmuskel, men jag bedrar mig grovt. Det låter som trumpetstötarna inför Jerikos murar, som kanonerna i Tjajkovskijs ”1812”. Det mullrar och dånar, och jag känner hur det fladdrar i kläderna. Ljudet slår förmodligen ut samtliga hörapparater i lokalen.
Vi fiser 10-15 gånger per dygn, så ingen borde vara främmande för det här, men att göra det i en teater, en kyrka eller finare restaurang – det är den värsta synden av alla.
Jag tittar förstulet omkring mig, som för att hitta ljudets ursprung. De övriga gästerna är för väluppfostrade för att stirra, men jag ser flera skruva oroligt på sig, snabba blickar åt mitt håll, och, när lukten börjar spridas, även ögon som tåras. Själv spelar jag teater, tittar under bordet…kan det ligga en trafikdödad grävling där och stinka?
Jag vet att jag just släppt ut ca en halv liter luft. Av detta är ca 39% kvävgas, ca 21% vätgas, ca 9% koldioxid och ca 4% metangas. Det är kvävgasen som luktar som ruttna ägg, och denna lukt är allenarådande just nu.
Jag vinkar åt servitrisen, mimar ”betala”, och när hon går in i molnet är hon alldeles för yrkesmässig för att rygga tillbaka, men jag ser hennes professionella leende stelna och förbytas i ett svagt lidande. Hon börjar andas med öppen mun, och när hon kommer fram till mig är hon som en kippande torsk. Jag räknar upp summan samt dricks, och anmärker, liksom i förbigående, att något avloppsrör måste sprungit läck. Hon nickar stumt, något grå i ansiktet.
Medan jag strosar ut bland gästerna, varav de flesta lagt ned sina bestick och nu stirrar framför sig med tomma och förtvivlade blickar, så reflekterar jag över bilderna i tidningarna. Du vet, där människor i Japans och Kinas större städer går omkring med munskydd. Det är naturligtvis inte på grund av luftföroreningar uppifrån – deras obehag orsakas av luftföroreningar nedifrån. Det säger sig självt, att när så många människor samlas på en begränsad yta, så måste kvävgasen, vätgasen och metangasen märkas.
Vi skyller på korna, att de fiser för mycket, men det är våra gaser som skall renas. Jag ser framför mig, i en framtid, hur det i varje större stad inte bara finns utplacerade toaletter, utan också gasdepåer. Där människor kan backa intill, starta en stor sug, och lägga av en rökare som får anordningen att vibrera. Naturligtvis är detta gratis, eftersom de gaser vi levererar hjälper till att värma bostäder och kontor. Kanske skulle särskilt stora brakskitar premieras med presentkort på restaurang? Fantastiskt!
Och medan jag tänker i dessa existentiella och upplyftande banor, så lägger jag av en sista trumpetfanfar innanför dörren, så rutorna skallrar, innan jag promenerar ut i den friska luften.

Nå, varför uppehåller jag mig vid detta tabu-belagda ämne? Att ”släppa luft genom ändtarmens öppning” heter egentligen flatulens, från latinets flatus, flatulensis. Aha, tänker du, precis som den här bloggen!
Exakt! Jag tyckte det passade bra som namn. Mina tankar och texter är bara små väderspänningar i det stora alltet, och de betyder intet. Ibland kan de framkalla viss glädje, och ibland bara lätt obehag. Själv tycker jag att skrivandet här är roligt och att det ger mig stor tillfredställelse…ungefär som att försöka få min slutmuskel att, på ett kontrollerat och finstämt sätt, spela en liten melodi.

Man har upplyst mig om, att det är just därför jag inte har så många vänner, men personligen tror jag det beror på den svenska avundsjukan – att ha så perfekt kontroll över sina muskler är få förunnat.

Dela och gilla!

2 reaktioner till “På med hjälmen och in i dimman!”

  1. Tack ser ditt besök framför mig med alla lidande blickar o får ett nytt skrattanfall . Ha en bra onsdag det ska jag småfnittrande för mig själv . Kram Kicki

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *