Uteservering och dess faror

Bisarra Betraktelser Nr 24

Äldre trottoarservering

Är på utflykt. Blir lappsjuk ibland, och beger mig in till Staden. Efter någon halvtimma brukar jag vara botad, och kan med glädje lämna alla dessa galningar bakom mig, och återvända till hemmets lugna vrå.
Nu sitter jag på en bänk, tittar på människor, funderar på livet och har det riktigt gott. Borta till vänster promenerar en yngling, fullt upptagen av sin telefon. Han kastar ett öga framåt, då och då, men huvudsakligen är han försjunken i skärmen.

Han ser inte stolpen, och jag finner ingen anledning att uppmärksamma honom om att Gatukontoret har haft fräckheten att placera ett hinder i hans väg.
När hans panna slår in i stolpen studsar han tillbaka med en fantastiskt grov svordom. Hans telefon far iväg i en parabel åt höger, och träffar en medelålders cyklist i lycrabyxor och fantasifullt mönstrad t-shirt. Denne fanatiker är inte beredd på anfallande mobiltelefoner, utan girar till ganska kraftigt och missar trampan med en fot. Eftersom han just ställt sig upp på tramporna, för att ta sats uppför en liten backe, så slår hans fortplantningsorgan ner på ramen med våldsam kraft. Jag ser hur hans ansikte förvrids när någon del av kroppen försvinner upp till en plats inte ämnad för den. Det gör ont t.o.m. i mig, och jag förstår varför han kastar sig åt sidan, och instinktivt greppar sitt paket. Styret ställer sig vinkelrätt mot ramen, och han kraschar in i en mindre Toyota som just parkerat. Damen, som just är på väg ut genom bildörren, får samma dörr tillbaka mitt i ansiktet, våldsamt tillskjuten av cyklisten.

Hon tumlar bakåt in i bilen igen, och knuffar till sin väninna som är på väg ut på andra sidan. Hon far ur bilen som en champagnekork, och hennes ben är på intet sätt koordinerade med resten av kroppen. Handväskan far åt vänster, den lilla mopsen hon har haft i famnen far åt höger, och själv tumlar hon rakt fram. En man går förbi, ser henne skjuta ut ur bilen och rusar fram för att hjälpa till, när hennes högra hand träffar honom över näsryggen, slår bort glasögonen och orsakar blodvite. Han ryggar tillbaka, helt plötsligt halvblind och med blodet rinnande ur näsan.

Själv sitter jag med gapande mun och åser alltihop. Glassen jag har i handen har börjat droppa på mina byxor, men jag märker det inte. Jag visste inte att det kunde vara så roligt att åka till stan! Bättre än ”Mission: Impossible” och Tom Cruise!

Mannen med den blodiga näsan och vilt stirrande ögon svär långa ramsor, medan han vacklar omkring på trottoaren, vilsen i en suddig värld.
– Var fan är mina glasögon? ropar han åt alla som kan vara intresserade, och går ned på knä för att famla omkring på trottoaren. Hans händer blir omedelbart överkörda av en tvillingbarnvagn, påskjuten av en mamma som hittills inte märkt något av kalabaliken, då hon varit djupt försjunken i skyltfönster.
Hon blir förvirrad, ser en svärande man på knä vid hennes älskade barn, och driver till honom med en relativt stor handväska. Hon tappar väskan vid angreppet, allt innehåll far ut och en surfplatta, en bok (finns det människor som läser böcker fortfarande?), en vattenflaska, en banan, en plånbok, nycklar och diverse småkrafs far iväg, som från en briserande landmina.
Mannen, som fått allt detta i huvudet, lägger sig raklång, uppenbarligen mycket trött på alltihop, och vad beträffar hans glasögon är de oåterkalleligen förlorade, eftersom de krossats av barnvagnens andra hjulpar.

Boken – jag tycker mig känna igen ”Omgiven av idioter” av Tomas Eriksson – landar på ett av uteserverings små bord, där den skickar iväg en kopp kaffe rakt i knät på en kvinna, just på väg att stoppa ett wienerbröd i ansiktet. Hon rusar upp, välter det rangliga bordet, och sockerskålen skjuter iväg som en projektil. Ca 27 sockerbitar smattrar mot sidan på en mycket liten Nissan, som försöker krångla sig ur en parkeringsficka. Den ålderstigna föraren rycker till, foten halkar från broms- till gaspedal, varpå den lilla brödrosten far in i framförvarande bil, med gnissel och startande tjuvlarm som följd.

Kaoset lägger sig. Det blir inte tyst. Tjuvlarmet tjuter, mobilägaren svär över sin skadade mobil, cyklisten stönar och håller sig i skrevet, mopsen skäller på allt och alla, glasögonmannen svär och håller sig om huvudet och näsan, tvillingmamman gapar ”vafan gör’u, gubbe!”, den ålderstigna föraren gestikulerar, tutar och rycker i spakar.

Det är som en scen ur helvetet.
Jag reser mig och går. Mitt behov av liv och rörelse har blivit till övermåttan tillgodosett, och jag släntrar bort mot min bil. Glassen droppar fortfarande, och mopsen följer efter och gör rent, innan ägaren hinner ikapp och lyfter upp det bjäbbande djuret.

Hon stirrar argt på mig, och jag ler vänligt mot henne och säger;
– Du borde nog ha den där kopplad, vad som helst kan ju hända.

Dela och gilla!

6 reaktioner till “Uteservering och dess faror”

  1. Tack för din otroliga återspegling har som vanligt skrattkramp o tårarna rinner så jag får läsa om vissa stycken då de blir suddiga , men jag har så fantastiskt kul , Du förgyller en annars så gråmulen dag . Kramar Kicki

    1. Jag tycker det är riktigt roligt att skriva mina texter. Det blir ju inte sämre av att jag åtminstone har en eller två trogna läsare, som också tycker det är kul. Kram på dig!

  2. 😂 Hahaha. Ja det är allt lugnast på landet. Där jag för övrigt läser riktiga böcker. 😊 Kollade idag på nätet vad flatuns betyder, och där fick man ju sig också ett gott skratt 😀😀😀

    1. Numera är det ljudböcker som gäller för mig, då kan jag göra annat samtidigt…du vet, pilla naveln, jaga katternas byte över hela huset…
      Förr läste jag otroligt mycket ”vanliga” böcker, men numera blir jag så trött i läpparna…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *