Dessa kvinnor…

Bisarra Betraktelser Nr 25

Ringande telefon

Det ringer. Förmodligen en kvinna, tänker jag självbelåtet. Mina samtal är vanligtvis kunder som vill beställa hantverk eller fårskinn, så inbilla dig inget annat.
– Hej, det är jag, säger en röst. En kvinnlig. Jag kan inte placera henne, men uppenbarligen känner hon mig. Jag gör som jag brukar göra, när jag pratar eller träffar någon som känner mig, men som jag glömt bort – jag ligger lågt, fiskar efter ledtrådar.

– Nämen hej, säger jag, angenämt förtjust. För säkerhets skull.
– Ja, jag vet att det var länge sedan, fortsätter hon, men jag har tänkt på vad som hände. Det var ju åratal sedan, men det har verkligen förföljt mig.
– Hm, säger jag, förpliktigande till intet.
Jag tänker febrilt. Vad hände? Vad gjorde hon? Vad gjorde jag? Är detta en släkting, som dykt upp för att förfölja mig? En gammal dambekant som fastnat i en ångest-loop?

– Jag vet att jag var yngre då, pratar hon på. Verkar vara rimligt, eftersom det var länge sedan, men det lämnar ingen ledtråd till vem det är.
– Men jag borde verkligen vetat bättre, fortsätter hon. Att utsätta dig för något sådant, jag vet inte vad som flög i mig.
inte jag heller, tänker jag, alltmer förbryllad.
– Länge sedan, mumlar jag, eftersom jag tycker jag borde bidra med något.
– Att behandla en så trevlig och omtänksam man på det sättet, det var oförlåtligt, menar hon. Jag förmodar att jag blev så himla överraskad av ditt frieri, att jag inte kunde hantera det.

Frieri? Frieri! Herre-du-min-skapare, vem är detta? Jag är visserligen förvirrad, då och då, men ett frieri borde jag väl komma ihåg?
– Tänk inte på det, säger jag. Förhoppningsvis på ett tröstande sätt. Samtidigt har jag blivit nyfiken – hur slutade allt det här?
– Tänk inte på det! Hur kan du säga så? Där står du på knä i den där fontänen, och jag bara springer iväg! Det var ju fruktansvärt!
– Nja, bara blöta byxor, säger jag, fortfarande i akt och mening att trösta. Samtidigt tycker jag att jag funnit mig snabbt, nu när en ny faktor uppenbarat sig i historien. Jag inser för sent att jag formulerat mig fel.
– Bara blöta byxor? repeterar hon. Jag struntar väl i byxorna! Jag tänker på att jag sårade dig djupt! Förstår du inte det?
– Jo, jo, jovisst,försöker jag gjuta olja på vågorna. Men du vet hur vi män är – mister du en, står det tusende åter.
Ibland har min trut ingen som helst uppkoppling mot hjärnan, och jag inser omedelbart att detta är en sådan gång.

Hon drar efter andan.
– Vad i hel…vad fan menar du med det? Betydde jag inget för dig? Var jag bara något att leka med? Var du bara intresserad av sex? Eller skulle jag bara vara din fru, som något jäkla bihang? Fy fan!
– Såja, såja, säger jag. Jag menade inte…
– Håll käften, säger hon ilsket. Jag skall berätta vad jag tyckte om din blekfeta kropp, dina patetiska stön i sängen, din skitjobbiga mamma!
– Ja, men…
– Jag fejkade orgasmerna hälften av gångerna, fortsätter hon triumferande. Och anledningen till att vi inte träffade så många av mina tidigare vänner, var ju inte för att jag ville tillbringa all tid med dig! Det var för att jag skämdes för att vara ihop med en sådan skithög!
– Ursäkta mig, men du…
– Ursäkta mig? Ursäkta mig! Tre år av mitt liv försvann på ett sådant stolpskott som dig, och du säger ”ursäkta mig”? Det var synd att du inte drunknade i den förbannade fontänen!
– Ursäkta mig, säger jag, men du har slagit fel nummer.
En flämtning, några sekunders tystnad, sedan ”klick” och rymdens tomhet.

Jag har ångest i flera dagar. Jag kommer inte ihåg vare sig fontän eller frieri, men kan jag vara säker?
Jag menar, jag som kan gå till kylskåpet för att hämta något, och sedan bli stående med öppen dörr, medan jag funderar på vad jag skulle hämta?

Dela och gilla!

2 reaktioner till “Dessa kvinnor…”

  1. Asgarvar som vanlig ser dig framför mig som ett levande frågetecken. Tack för garvet. Ha en bra dag. Kram kicki

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *