Vad unga kvinnor måste lära sig

Bisarra Betraktelser Nr 26

Ett litet torg

Har dristat mig att åka in till Staden igen. Ytterst motvilligt, men i den lilla by jag bor har järnvägsstation, posten, affären, bensinstationen försvunnit som tunn blå rök, och vill jag proviantera, så är det Staden som gäller.
Efter genomförd upphandling sitter jag och tittar ut över torget. Just nu kan jag bara upptäcka ett enda torgstånd – en blottare som irrar omkring med flaxande rock, och förgäves försöker få litet uppmärksamhet.
Här finns också 8-9 förvirrade själar som stryker omkring, varav en skjuter en barnvagn, och uppenbarligen är på väg mot mig.

Jäklar, tänker jag, måste jag vara social nu? Det visar sig vara Sofia, en dotter till en bekant, och hennes dotter Amanda. Vanligtvis brukar jag dra en papperspåse över huvudet för att inte skrämma små barn, men Amanda har en tillit till mig som jag finner oroväckande. Kan det vara någon bokstavskombination?

Påminner om en gång jag stod på en hantverksmässa, och sålde mitt hantverk och mina fårskinn. Jag stod utomhus, och strax bredvid mitt försäljningsstånd gick en ridstig, där små barn vallades omkring på lika små hästar.
En timma efter öppning kom en arrangör fram till mig och frågade om jag kunde flytta en bit längre bort, ”eftersom du skrämmer hästarna”. Det var brutalt, och även om vi enades om att det förmodligen var fårskinnen som hästarna ryggade för, så har denna händelse satt djupa spår i mitt känsliga inre.

Nåväl, ingen papperspåse behövs för Amanda, utan hon ler förtjust mot allt och alla, totalt omedveten om livets alla faror. Hon är väl ett par månader gammal nu, dessvärre inte lika söt som mina pojkar var i motsvarande ålder, men det får väl härledas till arvsmassan, tänker jag belåtet.

Jag växlar mellan att gulla med Amanda, och diskutera ”vuxet” med Sofia, när hon inte fipplar med telefonen. Plötsligt rusar hon upp – Sofia, alltså – och lägger av en svordom.
– Fasen, jag skall ju vara hos tandläkaren om några minuter!
Jag beklagar detta öde, och tänker ”bättre du än jag”. Inte mitt problem, tror jag, innan hon med ett mycket vackert leende frågar om jag kan tänka mig att passa Amanda?
– Det tar bara en kvart! Bara en undersökning! Snälla?
Seriöst? Inte ens jag skulle lämna ett litet barn ensamt med mig, men eftersom jag är en svag och god människa, så accepterar jag, och ser henne skynda bort, medan Amanda kastar en förströdd blick efter henne, och i övrigt inte reagerar. Absolut en bokstavskombination!

– Jaha du, Amanda, säger jag dröjande. Mamma Sofia är ensamstående, och jag betvivlar att min bekant, tillika far till Sofia, har förmågan att på ett objektivt och eftertänksamt sätt ge den information, som en ung kvinna behöver lära sig.
– Tiden går fort, säger jag, och det är nog dags att farbror Thomas lär dig något om livet.
Hon gurglar förtjust och strålar mot mig, och jag förstår att jag slagit an en sträng av allvar, som tilltalar henne.
– Du förstår, säger jag, medan jag ser mot horisonten med ett allvarligt uttryck, det är inte lätt att växa upp som kvinna i dagens Sverige.
Många skulle nog anse att en gammal gubbe, med eller utan påse över huvudet, inte skulle ha något att tillföra, vad det gäller just detta ämne. Dessa vet ju inte att min mångåriga erfarenhet av kvinnor har lärt mig det mesta, som finns att lära. Jag mötte unga kvinnor i skolan, jag såg dem på avstånd under tonåren, och i vuxen ålder har jag, då och då, levt med några. Bättre erfarenhet kan man väl inte få?

– Först och främst – ät aldrig gul snö! Aldrig gul snö!
Amanda ser uppmärksamt på mig, och jag förstår att hon andäktigt suger i sig de visa orden.
– Jag vet att det inte bara gäller unga kvinnor…att det är en generell regel som gäller alla, fortsätter jag. Skulle du få en önskan att äta snö, så gör gärna det, men undvik den gula!
Se där, det var den första av mina lärdomar. Förmedlat på ett mjukt sätt, där nyfikenheten får lov att tillfredsställas – med undantag som inte är förhandlingsbara.

Amanda jollrar för sig själv, och jag förstår att detta är hennes sätt att be om mer.
– Du måste också bereda dig på att alla män är avskum, säger jag, i avsikt att chocka och ge eftertryck åt mina ord.
– Naturligtvis är de inte det, men om du läser tidningar och på sociala medier, så kommer du förstå, att du förväntas tänka ”vi – dom”, alltså ”kvinnor mot män”. Vi män är, enligt nuvarande synsätt, en samling degenererade typer som bara förtrycker kvinnor, tafsar på dem, utnyttjar dem, trycker ned.

Amanda har tystnat, följer mina läppar med ögonen och dreglar. Lysande! Hon lyssnar så hänfört, att hon glömt sväljreflexen!
– Jag tycker att du redan nu börjar fundera på hur du kan skydda dig, fortsätter jag allvarligt. Jag menar inte kondomer, p-piller och annat sådant, utan mer hur du och den liderlige sälle du får ihop det med, kan se till att allt går rätt till. Utan tvekan kommer du, i en framtid, att få skriva på ett intyg, där du medger att nämnda sälle tar dig på rumpan, håller om dig i baren, lägger händerna på din höft, och så vidare ända till det-där-du-vet.

Jag har kommit upp i varv nu, och min feministiska sida har fått fritt spelrum. Jag har inte märkt att någon satt sig på bänken bredvid oss, och när jag kastar en blick däråt, så ser jag en medelålders kvinna stirra på mig, med ögon som hotar tränga ur sina hålor.
– Se denna kvinna! säger jag med emfas. Hon har säkerligen hela livet blivit tafsad på! Män har öppnat dörrar för henne, betalat drinkar i baren, bytt däck på bilen, skruvat i och ur proppar – och det har hela tiden varit ett spel! De har inte gjort det av vänlighet eller av uppfostran…nej, baktanken har alltid varit att få göra det-där-du-vet!

Kvinnan mumlar något mellan sammanbitna tänder, rafsar ihop sina påsar och skyndar bort. Jag hoppas mamma Sofia anländer inom kort, för riktningen kvinnan tagit leder till polisstationen, och jag tror att problem kan uppstå.
Jag har visserligen inte gjort något olagligt, men att förklara för unga polismän/kvinnor mina förmanande ord, min viktiga roll i Amandas uppfostran, tror jag kanske kommer väcka frågeställningar och misstro hos lagens hantlangare.

Men där kommer Sofia! Jag rusar upp, slirar barnvagnen runt så grus sprutar och Amanda skriker förtjust.
– Kom nu, så bjuder jag på glass! ropar jag åt den gapande modern, medan jag rusar förbi med en skrattande Amanda.

Medan vi löper iväg bort mot en avlägsen glasskiosk, så gratulerar jag Amanda inombords. Jag önskar att alla ungar finge ha en manlig förebild som mig – så mycket enklare livet skulle bli!

Dela och gilla!

4 reaktioner till “Vad unga kvinnor måste lära sig”

  1. Ja jag vet inte riktigt vad jag ska säga men du har rätt så mellan skratten så fattar jag vad du menade . Tack för en trevlig söndags läsning nu lever jag på det tills nästa kommer . Ha en trevlig söndag du förgyller min dag . Kram Kicki

  2. Nöjsamt, opretentiöst kåseri!
    Gott pling i prosan, inget som skavde mitt överkänsliga argusöga.
    Keep it up, Thomas!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *